Tummen upp för S och arkebuseringen av FAS 3

 http://www.skanskan.se/article/20120927/OPINION/709279961/1007/-/inte-battre-an-fas-3

Ledarskribenterna på skånskan verkar vara så fixerade vid att försvara fas 3 att man inte tar till sig det positiva i Socialdemokraternas förslag. S har sedan Fas 3 infördes skarpt kritiserat det och det är med all rätt.
Det tar bort riktiga jobb, det är solklart. Skribenterna har rätt i att det är fel att många får gå arbetslösa länge, länge innan det blir någon åtgärd men det försvarar inte FAS 3
Skillnaden med S förslag och fas 3 är att i S förslag får den arbetslöse avtalsenlig lön inte någon ersättnign som baseras på vad vederbörande tjänat innan, förvisso kraftigt subventionerat, men ändå, riktig lön. Det blir som sagt inte så orättvist, helt oberoende på vad vederbörande har i akassa.
den som har dålig akassa får gå och jobba för i princip ingenting, den som ingen akassa har får gå på soc och i vissa fall försöker kommunerna tvinga på försörjningsstödstagaren ”utvecklande praktik”.
Jag sympatiserar verkligen inte med sossarna, långt därifrån. Men jag och många med mig ser mer till sakfrågor, när det gäller den viktiga välfärdspolitiken. Fas 3 är vårt samhälles största akilleshäl och ättestupa. Det blir som livstids internering.
det kommer också att bli möjligt att utbilda sig, enligt reportaget på tv igår och vid koll på expressens sida så skall den som går utbildning få behålla sin fas3- ersättning. Detta är något som borde prioriteras betydligt mer, för vägen ur arbetslösheten handlar många gånger om bättre kompetens och utbildning.
Men i vissa fall är det medborgare som snart skall gå i pension, och då är det bättre med ett avlönat arbete, skit samma var pengarna kommer ifrån, men det blir i de flesta fall bättre än akassan och vederbörande får både pensionspoäng, semester och är försäkrad under sin anställning. Fas 3 ger ingenting av detta. Den som har lägsta akassa har en ersättning som vida understiger den som har högsta ersättnig, och ändå gör de samma jobb.
Det heter att det skall göras jobb som inte blir utförda. Men ett ”Fas3projekt” består bla. i att sy flaggor. Flaggorna säljs sedan och förtjänsten går till någon godvän till någon höjdare inom kommunen. Om inte fas3:are sytt flaggorna, vem hade gjort det då. någon måste sy flaggorna, så att det är jobb som inte blir utförda är bullshit. FAS 3 anordnaren får dessutom 5000 kr för besväret att ta emot gratis slavar… Visst är det sjukt.
Fas 3 är en effektiv metod att långsamt men säkert ta död på folk som inte är produktiva. för hur tar man effektivast ihjäl folk. jo genom att släcka livsgnistan och försvåra överlevnaden. Hur många fas 3:are har råd att gå till tandläkaren. En dålig tandstatus leder till dålig hälsa, onödigt tuggande av smärtstillande, vilket bryter ner kroppen. Det blir också i regel onyttig kost varvid hälsan försämras ytterligare. Med försämrad hälsa försvåras möjligheterna ytterligare att komma ut på arbetsmarkanden och vedrbörande går till slut under av smärta och minskad livskvalitet och när hopplösheten tar vid. Ett dåligt självförtroende kommer som ett brev på posten och FAS 3:aren kan känna sig totalt värdelös efter en tid och drabbas av depressioner.
Vi har också en grupp som absolut inte får glömmas och det är de som inte har någon ersättning i fas 3, dessa måste kunna gå utbildning med stöd från akassa och även i de felsta fall att de får komplettering med försörjningsstöd.
så faktum är idag ger jag tummen upp för Stefan Löfven och S som äntligen fattat vad det handlat om. Sedan får vi hoppas att det inte bara är fett härsket valfläsk som effektivt bantas bort efter valet.
Ylva Johansson påstår att det är svårt att tömma FAS 3. Ja det är det säkert, för det ställer till ett helsike för alla de verksamheter som bygger sin tillvaro på FAS 3 Typ flaggfabriken. Men det kan vi bjuda på och det gör vi med nöje.


vid tangentbordet
Kågerödsmurveln
http://www.expressen.se/nyheter/s-vill-avskaffa-fas-3—satsar-tva-miljarder/
http://www.expressen.se/ledare/svarare-an-sim-salabim/

Attendo samhällets cancersvulst med förgreningar i regeringen

Attendo samhällets cancersvulst med förgreningar i regeringen

http://www.dn.se/sthlm/det-kanns-som-att-jag-lurade-honom

Ingen har väl undvikit den upprörande artikeln om Eddie som får ligga och simma i avföring, inte får sina blöjor bytade om han inte ringer själv. Men Eddie är senil. Var sker detta någonstans. Jo givetvis på ett av Attendos äldreboende.
Attendo detta företag vars moderbolag har sitt säte i något lågskatteland och där man med regeringens goda minne dränerar stadskassan med rasande fart och tar livet av äldre. Man öppnar flyktingboende på löpande band och det har förekommit uppgifter om 14000 kr per natt för en sängplats. Med tanke på det stora antalet flyktingar som väller in i landet så är vi många som misstänksamt undrar om det finns värvare där nere. För varför tar man sig flera hundra mil till ett kallt land i norr och hur får man information. för 150 år sedan åkte svenskar till Amerikat. Man sålde allt man gde och hade, för att få pengar till biljetterna, oftast lockade av någon värvare som berättade om det underbara landet, där guldet flödade och där alltid var av xl-size. Vi har väl alla sett utvandrarna/nybyggarna och sista brevet hem. Triologin om Carl-oscar och kristina, om deras liv och leverna. Hur Kristina längtade hem till SVerige men aldrig fick återse det kära fosterlandet. Men det var länge sedan. Idag åker vi inte båt tilll Amerikat, vi köper en restresa och 8 timmar senare hoppar vi av planet.
Men i Somalia med omnejd ärdet ett stort antal analfabeter som ger sig iväg. Vem informerar om det god a landet där allt serveras på ett silverfat? Vi skall komma ihåg att när Svenskarna utvandrade fanns det inget at hämta utan det var hårt arbete, blod svett tårar, man tvingades att lära sig
I fallet Eddie gick kommunens tjänsteman i god för att det var ett bra boende, men hon hade inte varit där och kollat…… Vad gör hon för bedömning, hur bra mingel och events Attendo bjudit på?
Dessa misserabla dödsinstitut som tar livet av äldre en efter en antingen genom att kränka dem så att livsglädjen försvinner eller genom att man ser till att frysa dem sjuka så de stryker med i en lunginflammation eller någon annan komplikation. Hur länge skall de få hålla på med regeringens goda minne. Återigen uppmanar jag någon legaliserad murvel att kolla aktieägarna i attendo och relationerna med höga vederbörande i regeringen.
Så har vi en annan tragisk händelse. Igår måndag omkom en liten treårig pojke vid en obevakad övergång i Billeberga.
En olycka som kunde hindrats om det funnits låsbara grindar, ljussignaler etc. Det är andra gången på 3 år som det händer något med små barn. Förra gången var det ett hål i staketet i TEckomatorp där ett barn stack igenom. Vi skallinte heller förglömma den olycka som hände utanför Kågeröd för 1 år sedan då en av åra invånare här i byn förolyckades. Mycket frågetecken har ställt angående den olyckan. Men Det anmärkningsvärda var den dåliga sikt som rådde pg.a. hög växtlighet samt att banverket 2 dagar efter olyckan huggt ner allt sly. Varför, jo förmodligen för att man försummat skötseln av spårområdet.
Tragiskt är det iallfall.
Vid tangentbordet
En regnig onsdageftermiddag i Kågeröd
Kågerödsmurveln

Haddile, Tintin och lite saxat ur nyhetsflödet.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15496910.ab
Barn är oskyldiga. Det finns en liten flicka som heter Haddile boendes sedan spädbarnsåldern hos en familj i Östra Göinge. Må så vara att det är en socialdemokratisk kommunpolitiker ohc man från den annars mycket informativa sidan Fria Tider har hävdat i princip korruption.
Man tar up de höga arvoden som betalas för fosterhem. Det som talar mot detta i det här fallet är at familjen endast har 1 fosterbarn och det är tydliga och starka band mellan flickan och fosterföräldrarna. Av humanitära skäl bör man låta familjen behålla flickan.
Mamman lämnade flickan vind för våg tillsammans med en man som misshandlade flickan och slog henne sönder och samman. Detta är väl skäl nog att förlora sitt föräldrarskap. Hur skall man hitta mamman som är från Algeriet, men har franskt medborgarskap. Vad är det som säger att mamman är i Frankrike. Flickan kan inte språket, hon kommer inte ihåg sin mamma. Dessutom får man fatt i mamman.
Fosterfamiljen vill adoptera henne. En familj som vill adoptera får ingen fosterbarnsersättning. Detta bör man rimligtvis se på med seriösa ögon. Så små barn är oskyldiga varelser. Att aftonbladet kan vara lite tveksamt i sitt agerande med snyfthistorier kors och tvärst det vet vi. Vi kan ta mannen som rånade en redlöst berusad på spåret, en illegal invandrare. Här är det tveklöst att vederbörande bör utvisas med enkel biljett omgående, en gör man det…. nääää.Däremot vill man skicka en liten tvåårig flicka, rycka upp henne från sina rötter till okänt land.
Sverige är fantastiskt.
Så skribenter på fria Tider, använd sunda förnuftet när ni skriver. Allt är inte svart eller vitt.
Svart är däremot en av seriefigurerna i Tintin, vilket gör att ett bibliotek i Stockholm där det sitter en mångkulturell henförespråkare som chef. Vederbörande vill nu kasta ut Tintinklassikerna från barnhyllan med motiveringen at Tintin är rasistisk.
Tintin skapades 1929 och dess skapare gjorde sista albumet 1963. 26 album har getts ut. Åtskilliga är de barn som läst Tintin med ingivelse och drömt sig bort i äventyrens land.Dessa Hen och kulturella förespråkare har ett löjets skimmer över sig. när skall förslaget komma att man skall förbjuda kaffe som dryck, för kaffe är ju svart och svart är ju rasistiskt…Det är nu snart ju och förslagsvis har vi redan årets julklapp. Tintins äventyr……….. Till de allmänbildades stora glädje för tintins äventyr går hem även idag och lockar barn till välbehövlig lästräning. Serier, böcker, dagstidningar, allt tränar ett barn på att läsa och med tanke på de kunskaper som barnen går ut med i skolan är varenda minuts läsning guld värd. Hen i all ära, men ingen tar dem på allvar. Varken hen eller några kvarglömda aktersegladekarlhatande feminister.
Helt uppenbart lönar det sig att protestera för under tiden denna blogg skrevs har biblioteket tagit tillbaka sitt förhastade beslut.
Om allt skall vara lämpligt enligt hen, homo, afro feministisk etc så kommer åtskilliga hyllor att gapa tomma.
Barn idag är inte korkade, de köper inte allt som står i serietidningar. Mig veterligt finns det andra filmer, tidningar etc som är betydligt mindre lämpligt än Tintin, dessa visas utan omsvep på eftermiddagarna på diverse barnkanaler.
Sila mygg och svälj blåvalar………….

http://www.aftonbladet.se/debatt/article15499926.ab
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15497718.ab
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15499309.ab
Vid tangentbordet
Kågerödsmurveln

billigare alternativ finns så länge

http://www.skanskan.se/article/20120921/SVALOVLANDSKRONA/709209848/1398/-/tvingas-betala-for-tag
Så var vi där igen.
Söderåsbanan dröjer. Kommunen vill inte skjuta till pengar. Men köpa mark till överpris går utmärkt. Inte samma kassa…..
Pengarna kommer tillbaka.
Ja vi pratar väl samma tidsperiod som en medinvestering i Söderåsbanan. 50 år hävdar Ekelund gällande Söderåsbanan.
Det man skall komma ihåg är att ingen är väl negativ till att köpa marken i Torp, utan det man hänger upp sig på som skattebetalare är att det slåss med armar och ben för att betala 400% av marknadsvärdet. Bara korkade kommunpolitiker skulle gå med på en sådan sak. Det är dessutom inte deras egen plånbok som de leker med. När det gäller söderåsbanan skall pengarna tas ur kontot för skola barn och äldreomsorg. Men absolut inte markköp. Fortfarande har inte full redovisning skett om var pengarna, dvs både räntekostnader etc skall tas ifrån under det antal decennium som kommer att gå innan tomterna blir attraktiva, om de någonsin blir det. Man påskyndar planändringen så att det kan säljas som tomtmark. Bara kommunpolitiker kan göra sådant. Vi minns väl skolmatsaffären. En idag styrande politiker slogs med armar och ben för att forsera fram det. Opinionen talade sitt språk och den rösten var så otäck att parterna hoppade av. Det märkvärdiga i sammanhanget är att en av de största kritikerna tystnade effektivt när han fick en plats i fören.
Hur gör man kommundelarna i Norr attraktiva. Ja ett billigare och snabbare sätt än att vänta på att det skall bli pengar över som inte borras ner i Hallandsåsen är att stoppa in fler bussar, snabbbussar från Svalöv till Bjuv. I bjuv går tågen 2 gånger i timmen, 1 gång i timmen till Kristianstad.
Men bussen till Bjuv tar 1/2 timme, vilket beror på att den skall inom varenda mjölkabord i Billesholm. SKippa turerna inom Billeshåla. Ingen har dött av lite motion och avståndet från de mest avlägsna delarna av Billeshåla är inte längre än vad vi har från hållplatserna i norr och söder i Kågeröd. Vi pratar runt 1,5 km från bya gräns till byagräns, kortare avstånd om man sneddar tvärs över. Med en snabbbuss som går via Kågeröd, Billesholm, Bjuv kommer att bli väl använd. Idag är det åtskilliga som avstår från att åka kollektivt för att bussarna dels går 1 gång i timmen, tar för lång tid och ger för lång väntetid på Kristianstadståget som ju även går till Helsingborg.
Man bör också ha en linje från Röstånga till Kågeröd. Inte svalöv utan Kågeröd, eftersom Kågeröd är centralare och mer i mittpunkt. Idag är kommunikationerna urusla i Röstånga och få väljer att bosätta sig där om det finns altnerativ. Bussarna i Kågeröd har trots allt gett ett rejält lyft.
Vid tangentbordet
Kågerödsmurveln.

http://www.skanskan.se/article/20120919/SVALOVLANDSKRONA/709199894/1398/-/salde-falska-fakturor-i-vannernas-namn
Så har det begått bedrägeri mot privatpersoner från en företagare i Svalövs kommun. Vederbörande har sålt falska fakturor till faktureringsbolag. 550000 och straffet blev villkorlig dom och 9600 kr i böter…..
I min gamle blogg skrev jag om kvinnan med hyran som inkomst som fått sitt liv förstört av en mycket undermålig utredning angående några vigselringar där ägarna numera är både döda och begravna. Kvinnan nekar till brottet och utan att vara polis ser man direkt felaktigheter i utredningen. hon fick 4 års fängelse i hovrätten. Ringarnas värde låg på 10-15000 kr. tom smycken som barnen tagit i automat använde man som ”bevismaterial” dåliga undermåliga bilder i pdf-format är det enda som finns. Det har inte dokumenterats varken text, datum eller något och ringarna är återlämnade till sina ägare/arvingar.
hru står detta i relation till vartannat.
Man kan uppenbartt konstatera att brott verkar löna sig. Vida undrar vi läsare var pengarna tagit vägen, har de hittats, uppenbart har de betalats ut eftersom fakturamottaganra hamnat hos kronofogden. Kanske är det någon som har tumme fru justitia……..
Vid tangentbordet
Kågerödsmurveln

Resa i minnenas arkiv del 2

Så fortsätter min lilla nostalgitripp i minnenas arkiv.

Flyttar oss tillbaka till 60 och 70talet igen. Denna gången ¨styr vi återigen Amazonen till Valje en ort som präglat min uppväxt på många sätt.
Huset som är rivet sedna många år tillbaka för att ge plats åt nya E22:an låg otroligt fint i utkanten av Valje, en ort beläget på gränsen mellan Skåne och Blekinge. Artur byggde huset 1931, han döpte det till nordanlid, troligtvis för att han själv hette Nordin i efternamn.
Arthurs största intresse var trädgården och jaghar aldrig någonsin varför förr ellersenare kommit i kontakt med en trädgård som var så naturligt vacker, välskött men naturlig. Han hade tillbringat åtskilliga timmar,men också blod, svett och tårar för att skapa den oas som trädgåden var.Det hade också gått åt ett antal spadar och rullebörar för att köra ut den matjord som krävdes för att få någonting att växa på de kala bergknallarna. huset var byggt direkt på berget, en del av källaren var insprängd i berget. Jagkan fortfarande se den svarta järngrinden, i kontrast mot det vita huset med det röda taket, välvt med vinkelbyggnad och kupor åt varje håll. Det fanns också en balkong till deras sovrum som var belamrat med krukväxter. Han hade ett väldigt stort trädgårdsland, med massor av hallon. Stora hallon, läcker röda, jordgubbar som vi plockade och åt till efterrätt blandat med grädde och mjölk. När man öppnade grinden så gick man på en gjuten stengång med gråsten, det slutade lite hit och dit eftersom marken var kuperad, det gick lite neråt mot ytterdörren och åt andra hållet gick det uppför. Redan som 2-åring åkte jag i full fart med trehjulingen från parkeringen vid vedboden och lyckades för det mesta svänga åt vänster, annars blev det kraschlandning in i en av de stora stenarna. Nåväl det fanns också en finingång, den användes mycket sällan, däremot fanns husets enda telefon där, en svart historia med trissa och matchande telefonbok under, där man tryckte på den en bokstav så fick man upp en sida i boken där namn och telefonnummer var prydligt inskrivna. givetvis fanns inget senast slagna nummer utan man slog numret varje gång. Telefonen var en sådan som Stig Helmer pratade i i Sällskapsresan, där någon lustigkurre stoppat in folie. Gången som gick uppför slutade vid ingången till vedboden och slakteboden. Sedan kom parkeringen, dvs klippt ängsgräs. Bakom ängen fanns det en välansad skog och till vänster om den hade vi berget med åtskilliga avsatser med gräs och blommor om vartannat. Om det varit idag hade trädgården med all sannolikhet korats till Sveriges vackraste trädgård. Det fanns också åtskilliga grillpatser, dvs naturliga avsatser där man tog upp trädgårdsmöblemang, eller satt på enfilt och grillade på några stenar. En midsommar när vi var i Valje, var den en sån midsommar som midsommar skall vara, 20 grader varmt, stjärnklart och aldrig mörkt. Vi grillade och fortsatte sedan hålla fjutt i fyren. vi satt länge och pratade. Jag sa antagligen någonting om sommaren som aldrig fick ta slut. Då säger Elsa att midsommarnatten är första vinternatten. Jag blev nästan arg på henne, för vem ville ha vinter. Tror jag var runt 7-8 år då. Men faktum är att det stämmer och hur tokigt det än låter så är den mörkaste bistraste vinternatten precis innan jul, den första sommarnatten. Artur byggde en gillestuga kombinerad som gäststuga i den gamla slakteboden i början av 70talet och vi satt där framför brasan många kvällar och njöt av vedlukten. Finns det något ljuvligare än doften av snustorr björkved och hettan från en öppen spis. han murade den i gråsten och vitade fogarna. Det fanns en ingång till till tomten och det var en vit dubbelgrind som var bågformad, inramad av en rosenpergola och två stora tallar och bakom det en hängbjörk, det var tre trappsteg upp till gången när man öppnade grinden och de var ölandssten som lagts som trappsteg. Hela tomten omgärdades av ett prydligt lagt stengärde och ett staket med vita stolpar där stengärdet tog slut.
Skogen som hörde till var en välansad lövskog som översköljdes av vitsippor på våren. I slutet av skogen började ”klippiga bergen. Mamma visade mig Klippiga bergen en gång. Stenarna var döpta efter universum och det var solen och månen som var störst, de fick man klättra över och krypa under. så småningom kom man ner andra sidan Valje by. men höll man till höger kom man till stenbrottet där någon driftig person satt upp ett nät för att man inte skulle trilla ner. . Jag tillbringade åtskilliga timmar i klippiga bergen, säkerligen hade det klassats som livsfarligt att klättra där idag, eftersom det var ganska höga stenar och bergsknallarna var branta. På vissa ställen fick man hoppa från sten till sten. ekvägen var några kilometer lång, strax intill Elsa och Artur bodde en familj som hade fritidshus där. Det var en nybyggd västkuststuga med 3 rum och kök, timrad historia. Efter Kerstin som deras dotter hette och som var lika gammal som jag låg ett litet uthus inramat i ett stenbrott. Det var tillhåll för byns ungdomar. Ligisterna som Arthur sa. Det bestod av mopedburen ungdom och en del mopeder var säkerligen ganska vältrimmade. Jag tror säkerligen att ungdomarna var ganska harmlösa, de ville bara ha någonstans att umgås och grilla. Men Elsa och Arthur förklarade krig mot dem och varje gång de kom körandes förbi så hötte de med näven. Elsa hade full koll på mopederna. hon kollde först i ett fönster sedan i ett annat. Förmodligen brist på sysselsättning.
Längst ner på Ekvägen låg ytterligare några hus och körde man sedan till vänster så kom man ner till Valje och där kunde man bakvägen köra till Bromölla. När jag var så gammal så jag kunde cykla i trafiken, vilket jag gjorde från 9 års ålder så cyklade jag till Bromölla för att träffa mina gamle vänner Rickard och Dan, de från kolonin i Malmö som flyttade till Bromölla.
Längs med Ekvägen låg en gammal hederlig soptipp. Ingen återvinning utna soptipp. Allt slängdes längs med kanten och sophanterinen bestod av att skiten höljdes med några kubik jord som grävdes från den intillliggande mossen.
Precis som i kolonin var det en liten hobby att ta sigin och kolla efter diverse bra och ha. Lumpsamlare sa min morfar. Invid tippen gick stigen ner till Siesjön, en bottenlös skogstjärn där vi åkte skridskor på vintern. Det förekom även att några körde bil på sjön. Om den var bottenlös vet jag inte, men den var uppe till diskussion när nya E22 skulle planeras, då det fanns fridlysta arter runt och i sjön som riskerades att utplånas. Idag vetjag inte om jag skulle ens hitta till siesjön. Vad jag kommer ihåg var den rätt stor för den tog tid att åka runt på vintern.
Elsa och Arthur skrämde mig som barn för Siegubben. Det skulle vara en elak gubbe som bodde i en stuga i mossen och som tog små barn och kastade dem i Siesjön. Jag trodde benhårt på det första åren och vågade knappt gå in i skogen, vilket säkerligen var avsikten med det.
Genom Valje passerade Riksvägen, det var ganska besvärligt att ta sig över vägen, trafiken var tät. Men ibland gick bommarna ner för tågen passerade genom byn och då var det lätt att gå över. Det fanns en kiosk, ett gatukök och två affärer i Valje, ett kondis, frisör och så en golvaffär. Den fanns kvar så sent som 1988, för jag handlade ett restparti golvplattor där. Det fanns också ett gammalt bageri där som bakade stenungsbakat grovbröd. Det var runda brödkakor med en mustig smak och till skillnad från dagens bröd sommöglar efter 2 dagar så höll detta bröd i månader på balkongen. Insvept i handdukar och andra tygstycken och tidningspapper över papplådan som de låg i förvarades de lådor med bröd som inhandlades varje gång vi besökte valje. Frysa bröd förekom inte. Däremot delade man dem i 4:delar och tog in en 4:del i taget. Valjegrova finns fortfarande, men det är inte i närheten av det bröd som jag åt som barn. Det som säljs idag är ett bröd a´la kullens ddegiga kladdiga bröd som möglar bara man tittar på det.
I kanten till Ryssberget låg VAlje nöje, ett gammalt dansställe som fram till för något år sedan fortfarande var igång, vilket jag precis tog reda på, då jag var övertygad om att även Valje nöje fallit offer för dumprarnas framfart. Kanske dags att ta en tur med kameran till Valje coh föreviga de gamla ställena.
Tvärs över vägen och en bit ner så låg valjeviken. Där fanns det ett gammalt cafe där det var midsommarfirande. Så hade vi valjeviken som är just vad det låter som en vik i havet. Där låg båtar förankrade och vi tillbringade åtskilliga timmar på förankrade båtar för att sola och bada. Klassades säkert som intrång, men det tänkte man inte på den tiden och vi förstörde aldrig något, utan låg bara där och solade.
Vi brukade roa oss med att fånga sandflundror med fötterna. Man gick sakta i vattnet och kollade ner och såg då om det rörde sig, många gånger var det en flundra som kilade ner sig i sanden. Då gällde det att smyga fram och trampa på dem. Men det svåra var att inte hoppa till när det kittlade till under fötterna när flundran försökte sprätta sig lös.Efter en tur till valjeviken så åker vi tillbaka till Ekvägen 11 och går in i huset. Det fanns en köksingång med en brun träpanelsdörr, vitmålad på insidan, man kom in i hallen, rakt fram fanns en dörr ner till källaren, där fanns den gamla oljepannan som min morfar satte in 1962 till dem. Längst in i hallen fanns badrummet, en skapelse i blå mosaik och där öven porslinet, bestående av toastol, vask med pelare och bide var i blått. givetvis var fabrikatet IFÖ, för Arthur jobbade på IFÖ-verken. Det var den stora arbetsgivaren på den tiden för nästan hela bygden. Artur cyklade ner till Valje och åkte med en arbetskamrat till Brömölla där Iföverken låg. Han hade en brun läderväska av portföljmodell med knäppspännen och i den låg matboxen i rostfritt.
Man kom in i köket från Hallen och där luktade det alltid piprök och ved. Precis som i gillstugan så luktade vedröken gott. De hade en gammal agaspis kopplad till värmesystemet, en kvarleva från äldre tider de kokte kaffe på morgonen på spisen. Artur kokte kaffet i en beige emaljerad kittel. Det var i Valje jag lärde mig att dricka kaffe. Köket var gammalt, blåmålad inredning med skjutluckor ovanför vasken. Det var ganska stort köket och vi satt alltid där och åt.
Från köket kom man in i matrummet och sedan vidare in i tvrummet, där även stereon stod. Elsa vann en stereo på ett lotteri. En luxor med inbyggd radio och precis som mammas hade den dinkontaktsuttag. Elsa lyssnade också på dansbandsmusik. En av hennes favoriter av vikingarna men också Ingemar Nordströms.
Från tvrummet kom man in i finhallen där telefonen stod och sedan trappan upp i hörnan.Trappräcket var fäst i en svart träpelare med lite patina. Det var röd linoliummatta på trappstegen. Väl där uppe fanns Elsa och Artrs sovrum till höger och ett gästrum med bäddsoffa rakt fram, till vänster var det en lång hall och sedan trappa till vinden som var oinredd. Intill vindstrappan sattes en säng när jag var där som jag sov i. Det fanns en toalett på övervåningen också och det var rosa porslin i denna. Rosa handfat med pelare säkerligen ansett som exklusivt då när detta sattes in.
60-70talet präglades av industrisamhället. på några få år gick Sverige från ett bonde samhälle till industrisamhälle, ett industrisamhälle som idag är på väg bort. Informations och övervakningssamhället är här. Med det stressen och sjukfrånvaro. Vi stressar sönder oss totalt för att hinna med. Var vi lika stressade på 60 och 70talet. Nä, det var vi inte, det var ett lugnare tempo helt klart.
Framförallt skulle dåtidens hemmafruar hinna med både matlagning och byaskvaller. Frågan är hur det hade fungerat om de tvingats jobba som dagens kvinnor gör. Så man kan kanske säga att det är kvinnans frigörelse som är roten till allt ont.nä givetvis inte, men oavsett vilket vikan aldrig vända och vrida klockan tillbaka. Vi kan minnas det goda och det är det vi gör. Vi minns inte det dåliga på samma sätt. Nostalgin tar överhand och vi beskriver gärna dåtiden med de rosa glasögonen på.
Dagens blogg som blev en tillbakablick och en nostalgisk tripp till barndomens älskade Valje.
Jag avslutar med en text som min mamma skrev när hon gick på Malmö Aftonskola 1967. många ler säkert igenkännande, så håll till godo.
Vid tangentbordet
Kågerödsmurveln.

KOM TILL KRISTIANSTAD!

Kristianstad är en stad i nordöstra Skåne. Den byggdes på 1600-talet av den danske kungen Christian IV.
På den tiden var Skåne danskt och när svenskarna brände de gamla städerna Wä och Åhus, beslöt Christian IV att låta bygga en helt ny stad istället för att bygga upp Wä och Åhus.
Han drömde en natt att den nya, starkt befästa staden låg på en ö. Runt omkring Helgeå fanns bara sankmark,med undntag av en så kallad ö,som döps till Allön. Här beslöt Christian IV att hans nya stad skulle ligga. Denna fick namnet Kristianstad efter sin upphovsman. Bilden med vattenfallet är Forsakar, som ligger i Degeberga och numera tillhör Kristianstads kommun.
Jag ska nu ta er med på en rundtur i staden och dess omgivningar.

Om vi åker tåg till Kristianstad är det första vi ser, när vi kommit ut från Centralstationen, Heliga Trefaldighetskyrkan. Den uppfördes när staden byggdes.

Norr om kyrkan ligger ”Norreport”, som användes som stadsport åt den norra sidan av staden. Söder om kyrkan ligger Stora Torg, som är ett torg med traditioner.Egentligen är inte Norreport den rätta porten, eftersom den gick åt fanders vid något av krigen kanske till och med under ”revolutionen iKristianstsd”. Porten som idag kallas Norreport är egentligen Söderport.
På torgets östra sida ligger Tyggården, som numera är lokal för stadens museum.
På torgets västra sida finner man Rådhuset, från vars trappa många högt uppsatta män på besök i staden, har hållit tal.
Söderut från Stora Torg går de båda stora affärsgatorna, Östra och Västra storgatan.
Här ligger nybyggda hus bredvid traditionsrika hus, som den s k Garvaregården
Denna gård är lika gammal som staden. Den är kringbyggd med bara en liten port mot gatan. Den var ganska förfallen, då stadens styrelse beslöt att reparera den. Allt det gamla har man försökt bevara i denna gamla gård och det har lyckats mycket bra.
Kristianstad är också residensstad i länet (Kristianstads län med beteckningen L på fordonen) och tillika den största staden i länet.
Nuvarande landshövdingen (1966) heter Olof Petri. Han har numera flyttat in i residenset, som ligger väldigt vackert, omgivet av Tivoliparken på ena sidan och Nils Perssons plats på den andra. Tyvärr kunde jag inte hitta någon bild, men det är en vacker liten park,som ligger mellan Residenset och det tidigare läroverket, numera Söderportsskolan.

I närheten av residenset ligger ett hus, som kallas Skottenborg. Detta var stadens port mot sydväst. Skottenborg ligger på sin ursprungliga plats.
På vägen mot Sölvesborg, ligger en stor sten, som kallas ”Trollastenen”. Detta namn har den fått efter sägnen om Trolle-Ljungby horn och pipa.
Denna sägen härrör sig troligtvis från 1200-talet. Den förtäljer om hur fru Ursula på Trolle-Ljungby slott
en julnatt befallde en av sina kuskar att rida bort till Trollastenen, då hon hade hört att trollen under trollnatten lyfte upp Trollastenen på pelare och drack trolldryck ur ett horn av elfenben och blåste i en pipa av silver. Nu ville fru Ursula ha dessa två saker.
Kusken kom fram till Trollastenen och tittade förbluffad på hur trollen dansade under Trollastenen och drack ur elfenbenshornet och blåste i silverpipor. Han fick nu tag i hornet och pipan, men då han var på hemväg spilldes några droppar ur trolldrycken på hästen och den föll död ner. Kusken började springa hemåt, men trollen förföljde honom.

Han hann fram till slottet och när han väl hunnit över vindbryggan, hissades den upp och trollen fick stå utanför.
Här kommer en bild på Trollastenen och bara för att visa hur stor den är valde jag bilden med en fullvuxen man framför den.
Har själv tagit ett foto med min mor framför stenen, men jag vet inte var det är.
Efter den julnatten förvaras trollens elfenbenshorn och silverpipa på Trolle-Ljungby slott. De visas i ett fönster inne på borggården.

Sydost om Kristianstad ligger Åhus, som blev av med sina stadsrättigheter, när Kristianstad byggdes. Men Kristianstads hamn finns i Åhus.
Åhus är en underbar badort på sommaren. Det mest berömda stället när det gäller sommarens badliv är nog Kantarellbaren,där det numer finns swimmingpool med tempererat vatten och det kan behövas,då vattnet i havet sällan håller en temperatur som är högre än 16 grader.
Åhus är nog mest berömt för sin ål
Det är underbart att gå nere vid stranden och prata med de gamla fiskarna,som håller till i sina fiskebodar.
På hösten brukar det hållas massor med ”ålagille” Då handlar det om rökt ål, kokt ål, stekt ål, luad ål, halmad ål, ålasoppa och andra ålarätter, som jag inte kommer ihåg just nu.
Det finns mycket, mycket mer att se för den som reser till Kristianstad, och har man en gång vistats i staden och dess omgivningar, vill man gärna åka dit igen.

En resa i minnenas arkiv del 1

Veckan har rusat iväg från söndag till söndag och man hinner inte ens blinka. Min utbildning till certifierad värmepumpstekniker är inne på 3:dje veckan. Det var menat 4 veckors test period för att se om vi var lämpade för varandra yrket och jag. För er som inte vet så är min tanke att delvis överge säljarbetet. Dels pg.a. den marknadskollaps som skett sista året men också pg.a. personliga skäl. Jag har därför gjort slag i saken och börjat studera till värmepumpstekniker, något som funnits i bakhuvudet de sista åren. Studierna är på heltid och för mig som är van att styra mina dagar själv, som dock alltid varit långa. Att vara säljare är inte att glida runt på en räkmacka även om en del verkar tro det. Nåväl det har varit åtskilliga tester och prov under dessa två veckor och med 2 minuters förberedelse fick jag skriva slutprovet i onsdags. GEnomgången av resultatet var direkt och jag fick då besked att testperioden var slut. Jag var antagen.
Så nu har jag 65 veckor framför mig med råplugg, matematiska former och avancerad ellära framförallt. Sedan kommer kyltekniken, men det är elen som är tunga biten och framförallt då styrteknik. Det är aldrig försent att ändra väg.
Nåväl tiden rusar iväg och det har inte blivit någon blogg denna veckan, även om det kliat i fingrarna när det gällt några artiklar om försäkringskassan.
Men idag tänkte jag inte beröra dem direkt, utan fortsätta på den inslagna vägen om gamla tider. Förr och nu, var det bättre förr. Med referens till den artikel jag refererade till förra veckan.
Jimmy Åkesson drömmer om Sverige, när Sverige var Sverige. Men var det bättre då.
Ja och nej. Mycket var bättre. Under de 48 år som gått sedan jag såg dagens ljus 1964 har åtskilligt hänt i utveckling.
Jag tänkte därför nu göra en resa ur minnenas arkiv.
Vi är 100% nåbara via mobiltelefon, mail, sms. Fram till bara för några år sedan lämnade man ett meddelande och så ringde den ma nsökte upp efter någon dag eller vecka. Distansarbete var ett okänt begrepp. Inte kunde man sitta hemma och jobba eller i arvidsjaur och svara i en växel för ett företag i Malmö. Nä det var på plats som gällde. video och internetkonferenser det fanns naturligtvis inte heller, ev hade man telefonmöte, gruppsamtal som man beställde via telia och där en telefonist ringde upp och bokade gruppsamtal. Nu hoppade jag plötsligt i tankarna till 80talet. Jag jobbade på OK bensinmack under ett antal år på 80talet. det var mitt första riktiga jobb . Vi sålde bildelar, kollade glykol, hyrde ut videofilmer och så kollade manbensinpriset hos BP, SHell och Gulf sedemera Q8. Bensinkrig eller dvs priskrig på bensin och bilisterna tankande glatt. Det var alltid någon kund som informerade om bensinpriset var lägre någon annanstans. 3,19 kostade en liter bensin 1985. Macken jag jobbade på hette OK och tillhörde OK SYD . Ok handlade man på om man var sosse, för det var ju medlemsägt. Det gav återbäring. Medlemsägt och återbäring ja det gick som en röd tråd genom min barn och ungdom. Och då gör jag genast ett hopp några år tillbaka i tiden. I kvarteret där jag växte upp fanns det gott om bensinstationer. Det fanns BP, OK, Shell, Texaco och Fina bara i vårt kvarter. OK var det som man tankade på. Den blev sedan dinx och unox för att därefter läggas ner för alltid. Inte vill man ha bensinstationer mitt i ett bostadsområde med läckande tankar etc. För det mesta kom mackgu7bben ut och tankade bilen. På 60-70talet hade vi två Amasoner. först en Blå med vitlackat tak, galonklädsel och en rutig filt. Det fanns bara bälten fram och det var inga rullbälten. 1970 gick jag och min kompis som var dagbarn hos min mormor på simskola. en dag kom mormor och morfar i en röd amazon. De hade bytat bil…. Amazon av 69 års modell, den andra var från 65. Den var riktigt modern, där var en svart radio i bakelit med runda rattar. Jag är osäker på om det fanns bälten bak, men tror inte det.
Den röda amazonen hade vi i ungefär 2 år, sedan körde de gamle av vägen med den när de någon vecka innan jul skulle köra till Järrestad och hämta en halv gris.
Bilen kasade iväg på en isfläck och voltade 3 varv för att sedan hamna på en åker. Mormor bröt armen. De kom hem samma dag och det var mycket ojande och klagande över armen i gips. De var utan bil i några månader. Vi fick då ta bussen var vi än skulle. En dag i januari åkte vi buss ut till kolonin. Det hände ibland att vi åkte dit mitt i vintern, då hade vi mat och dryck med för något vatten fanns inte, eftersom det var avstängt, vilket det fortfarande är i området vintertid och jag förstår varför, det är vanliga plastslangar, s.k. pemslangar som grävts ner och definitivt inte på frostfritt. De går upp lite här och där i marken. NÅväl några timmar senare skulle vi ta bussen tillbaka. Mormors arm var läkt, gipset var lagt. DÅ kommer bussen med nummer 31c den gick 1 gång i halvtimmen och vi skulle springa till bussen. Då trillar hon över en uppstickande trottoarsten och bryter andra armen. Hon påstod sedan att hon hade gips på båda armarna men så var det inte. Det var någon vecka utan gips emellan. Troligtrvis var det ett sätt att få medlidande och väcka uppmärksamhet.
I mar 1973 köpte de en Mazda 1300 herrgårdsvagn. Alla i omgivningen köperVolvo 144 och sedan 240 som kommer något år senare, men de köpte Mazdan som var några tusenlappar billigare. Om ja ginte minns fel kostade den 14000 kr ny. Det importerade 1000 stycken till Sverige av den modellen. Den var röd. svart galoninredning och radion med runda knappar. Mamma satte in en kassettbandspelare separat i bilen och det var highteck. Kassettband hade kommit något år tidigare och den första kassetbandspelaren jag hade i min ägo var en grundig. Man kunde tom spela in och det fanns en mikrofón till. Det var riktigt hype och man satt vid bandspelaren och läste in en text och lyssnade sedan på den.
Bandspelare ja, vi hade rullbandspelare. Det är väl många som inte vet vad det är idag. Me ndet var stora rullar där man i en stor bandspelare som had een vikt av ca 20 kg laddade en full rulle med en tomrulle. Det kunde spelas in både 2,4 och i ett långsammare läge 8 timmar på ett rullband. Man kunde även spela in på baksidan av den.
Morsan som var teknofreak redan då fixade så att vi kunde spela in från grammofonen via en s.k. dinkontakt. Hon köpte en Luxor stereo redan 1970, utan bandspelare. Den tog både 22,45 och 78 varvare.
Morsan bodde ju i en lägenhet en bit från oss. Ett tag bodde hon i samma hus i c-trappan. Där fanns en etta med kök. Men så kom det en tjej som hette Lena och ville byta lägenhet. Så¨gjordes och hon flyttade in på Roslins väg 20 C, där hon bodde fram till 1982 då hon flyttade till Åstorp. Huset var något nyare än det vi bodde i på Sergels väg, men det rörde sig om något år. Det ägdes av den säkerligen inte helt obekante Hugo Åberg. Numera mest välkänd för allmänheten genom det travlopp som bär hans namn Hugo Åberg Memorial.
Mamma bodde på 8:e våningen. Jag var under senare år när jag blev mer självgående en del i hennes lägenhet när hon inte var hemma. Då lyssnade jag mest på musik och läste böcker. Rörigt hade hon nästan alltid redan då. Ibland städade jag till henne.
Mamma älskade musik och det smittade av sig. hon gillade det som idag kallas för Rockabilly, men mycket 50-60talsmusik och så Elvis. hon hade massor med Elvis LPskivor. Men faktiskt även dansbandsskivor. Det gavs ut samlingsskivor med dansbandsmusik, elvis etc. Hon köpte massor med skivor. En del av del lpskivorna har överlevt alla flytterna och i samband med att jag tömde hennes lägenhet så tänkte jag först slänga alla, men tack och lov gjord ejag inte det. Jag inser nu att även om de inte har något ekonomiskt värde så är det affektionsvärde. Tar jag mig bara tid att lyssna på dem, vilket förutsätter att jag skaffar en gramofon, så kommer säkert nostalgin att flöda.
Nåväl för att komma tillbaka till tiden med amazonen så kom jag nu att tänka på den sommaren då vi skulle åka till Kungälv och hälsa på Eivor och Hasse och vi inte körde den vanliga vägen som tog ca 4 timmar, utan vägen över Danmark. Vi tog färjan mellan Limhamn-Dragör, något som vi många gånger gjorde om lördagarna för att handla på Irma eller Smörma. Detta gjordes någon gång i månaden. Då handlade min morfar en liten knatting, det köptes den obligatoriska 6packen öl och så en flaska vin. Köttaffären besöktes för att handla färs och annat kött. SÅ handlades det bitsocker, då detta var billigare i Danmark. Smör var också billigt och andra mejeriprodukter. Då hade man inte som idag betänkligheter på danskt kött eller danskt margarin med odefinierbart innehåll.Nåväl , vi körde över färjan och 50 minuter senare var vi i Danmark. vi åkte sedan färja 2 gånger till för att komma till Jylland. Stora Belt och lilla Bält sa man. Väl på Jylland kördes det bil. Nu är Danmark inget jättestort land, så det tog nog inte så långt tid som jag tyckte. Jag tyckte att vi aldrig kom fram.
De hade inte bokat något hotell och efter som det var mitt i sommaren var det fullt på de flesta pensionat och vandrarhem. Men på hotell Australia fanns det rum. Vi hyrde 2 hotellrum för 2 natt, morsan fick ett eget, jag fick en extrasäng. Sängen var väldigtmjuk och det var tjocka bolstertäcke. Vi fick rum på ganska högt upp. Kommer så väl ihåg utsikten.
Hotell Australia hade symbol av två kängurur, det var någon form av lyxigare hotell. Vi åt frukost på hotellet.
Det var dags för legoland och både legoland och löveparken i Givskud avverkades på en dag. Det var sagt att vi skulle bo en natt till i Danmark men i sista stund ändrade de sig och mamma som körde trampade gasen i bottenoch och nu menar jag verkligen GASEN i botten. Solklart var jag fått mina rallygener från. Som många vet får jag horn i pannan när jag kör ibland. Men men det skall vi inte beröra här direkt…
I Danmark var det fri fart då på viussa vägar. AMazonen gick i 160, en svindlande fart med dåtidens mått mätt då man körde 100 på autostradan mellan Malmö och Gårdsstånga. Båten gick kl. 8 och tjugo i åtta rullade den röda amazonen över färjans ramp. Överfarten tog 6 timmar från Fredrikshamn till Göteborg.
Nu var problemet det att Hasse och Eivor inte visste att vi skulle komma en dag tidigare, och detta skulle meddelas. Så det blev då att ringa från fartyget, vilket var lite omständigt. Det allra heligaste besöktes, dvs kaptensdäcket. En telefonist ringde upp Hasse odch Eivor i Kungälv och det var då Eivor som svarade. Man säger då att det är telefonsamtal från prinsessan Desiree. Eivor ropar då till Hasse. DU det är kungligt, det är till dig.
Fartyget hette prinsessan Desiree, ovanämnda episod är anledningen till att jag kommer ihåg det. Vi pratade om det många gånger och skrattade åt det vid minnet. Eivor var väldigt spontan och godhjärtad.
Vid tvåtiden rullar bilen över färjerampen men nu på den svenska sidan. Det är sedan några mil till Kungälv och vi passerar hängbron över Göta Kanal och Tingstadstunneln. Som 7åring hade jag väl aldrig sett så många lampor och en så lång tunnel. Eivor och Hasses hus låg väldigt fint vid Nordre Älv och görså än idag, för det är deras dottersson som bor där idag. De hade tomt ner till Älven. Hasse gillade att fiska och när jag blev lite äldre så fick jag förtroendet att dra iväg med hans båt på älven. Ibland fick jag motorstopp och då blev det att ro hem.
Ett stående inslag vid besöken i Kungälv var givetvis Liseberg. Redan då på den tiden älskade jag att åka berg och dahlbana och någon gång när jag var 9-10 år hade Flumriden premiär.
Resorna med Amazonen blev många. Det var många gånger vi körde till Kristianstad,. Valje m.m. då körde vi på riksväg 15, den gick via gårdsstånga, och sedan Hurva, Hörby, Linderöd Tollarp etc. Det fanns också en gammal ruin som vi körde förbi . Den hette Sankt Gertrudsruinen.
Jag minns ytterligare en episod från kolonin. Morsan skulle låna bilen och köra till jobb. hon kommer springandes och skriker Far ag kan inte köra för det är inga hjul på bilen. Någon hade på natten pallat upp bilen på gatstenar och snott alla fyra hjulen. Även då fanns det tjuvar och banditer., Fast idag hade de knappast bemödat sig att palla upp bilen, utan ryckt av hjulen och som pricken över I fjuttat fyr på den för at utplåna alla spår.
I huset där vi bodde fanns det ett stort garage, det fanns bilpatser till varje lägenhet. Men någongång i början av 70talet hyrde en bilhandlare in sig i delar av garaget. De gamle avskydde bilhandlaren av någo nanledning. Bilskojare kapitalister sa min morfar. En gång stod det en DeTomaso pantera i garaget. Den kostade histnade 185000 enligt prislappen, Att jag kommer ihåg det beror på att mormor upprepade summan upp i hissen. Det var hisnande stora pengar på den tiden. Betänkt att en volvo, splajs ny kostade runt 20¨000 kr.

Fortsättning följer…..
Vid tangentbordet
Kågerödsmurveln

Denna blogg kom mest att handla om en gammal amazon

Minnenas arkiv - Mycket bättre förr men inte allt.

Så har sydsvenskan gjort det igen.

Förlöjligat Sverigedemokraterna, Jimmy Åkesson och det svenska folkhemmet.
http://www.sydsvenskan.se/sverige/drommen-om-datiden
Visst kan vi säga att mycket var bättre förr.
Jag föddes 1964. Uppväxt i Malmö, min mamma som gick bort nyligen i cancer och hennes föräldrar, dvs min mormor och morfar flyttade knall till Malmö i december 1963. Den offentliga förklaringen var att min morfar fått jobb med att bygga om Kemicentrum, men han hade pendlat förr och jobbet varade bara 1 år. Så den egentliga orsaken var den skandal som min mammas graviditet orsakade. Ogift och gravid. Det var skandal det i 60-talets Kristianstad. Min pappa var väldigt mörkhårig ohc hade blåa ögon, min mormor hävdade att Rosqvistasläktet var av tattarsläkte, därför som han var så ”svart” Han hade blåa ögon, turkosblåa och ganska ljus hy, så idag hade nog ingen ifrågasatt hans svenska ursprung. Men han fick jämt och ständigt ha passet med sig på 70talet när invandringen från Syrien bl.a. började.
Nåväl vi återgår till 60talet.
Att få barn och vara ogift, det var skandal det. Bostadsbristen var enorm, mamma fick bo kvar hemma med mig. Min mormor ”tog hand om” mig. hon var ju som brukligt var på den tiden hemmafru. Mamma gick tidvis i skolan, jobbade etc. När hon väl fick lägenhet på det då nybyggda Rosengård, eller Gula Höja som det egentligen var, så fick inte jagflytta med. Det bestämde min mormor. Det har nu visat sig efteråt att hon hade en enorm makt över mamma och delvis att det har varit som det har varit var deras fel. Nåväl. de gamle spred ut ett rykte att jag var adopterad. Till mig sa dem att folk ”trodde det” Jag har senare också träffat gamla kompisar som frågade var min mamma var. Det var ju alltid mormor som gick med i skolan. Det var alltid med de gamle jag åkte till dverse släktingar, vänner till de gamle i Kristianstad med omnejd. Aldrig med mamma. Jag fick höra att hon inte hade tid eller ville, men då vi pratade nu för några år sedan sa hon att hon inte fick. Allt detta härrörde till den skandal som det var att hon fick barn ogift. Där har tiderna förändrats till det bättre. Ingen höjer idag på ögonbrynen för att någon är ensamstående med barn. Det finns kvinnor som väljer att från början bli ensamstående utan pappa till barnen. Något som jag tycker är själviskt. Ett barn behöver båda sina föräldrar. En del vägrar konsekvent att uppge faderns namn. Barnet kan vara ett medvetet eller omedvetet resultat efter en ”one night stand”.
Samhället förändrades snabbt på 60talet. För min del präglades min fortsatta uppväxt av att min morbror som flög för Röda Korset. von Rosen som fick briljera över hjälpsändningarna och det farliga uppdrag det var ( han utsatte sig aldrig förnågon fara) Min morbror däremot och 2 andra sköts ner över biafra den 7 maj 1969. Sista flygningen innan uppdraget var slutfört. Man matbombade och skickade ner matpaket.
Afrika var något mytomspunnet. Elly och Kalle som min morbror hette bodde i Franska Kongo i 2 år i början av 60talet. De hade massor med träfigurer som stod i huset. Jag minns sista gången Kalle var hemma, han satt i den gråa fåtöljen. Några veckor senare var han död 37 år gammal. För min mormor och morfar var det ett hårt slag. Mycket berodde nog också på sättet han dog på. Nerskjuten många hundra mil hemifrån, hemtransporterad i en kista. Det sades att kistan inte fick öppnas, för synen skulle man aldrig glömma. Jag tror i mitt stilla sinne att man inte transporterade hem stoftet, mer än kanske valda delar. Flygplanet brann upp och tja….. samla ihopa delar av människor mitt i brinnande krig gör man det egentligen. Nä knappast.
Det valdes kremering och en sten finns idag på den gravplats som ägs i evinnerlig tid av hans f.d. hustru och barn.
Det tog någon dag innan nyheten nådde fram till familjen. Jag skickades bort till min morfars bror och har inte riktigt koll på hur länge jag var där, men vet at min födelsekalas blev inställt, så gissningsvis någon månad. För ett barn på 5 år som jag blev det året, strax efter olyckan var det nog ganska traumatiskt att bli ivägskickad. Först försökte man dölja sanningen för mig, men sveriges television visade den stora nyheten på enda TV-kanalen och en bild på de tre omkomna.
Det är en sak som skiljer sig mot idag. Barnen integreras i sorg och glädje på ett annat sätt än det gjordes då. Man informerar barnen.
Barn är med på begravningar, ritar teckningar etc. Klädsel, musikval är mer frihet. DÅ 1969 var det svarta kläder med sorgflor och sorgband i minst 1 år efteråt. Man sörjer inte med kläderna, men då gjorde man det.
Tiden går och det sägs att den läker alla sår, men en sak präglade min uppväxt och det var detta evinnerliga tjat om Kalle. Varje vecka 2 gånger i veckan åkte man ut till kyrkogården och satte blommor och tvättade gravsten. Fågelskit var bannlyst på gravstenen. Han var född 13 december 1933, alltså Luciadagen. Varje lucia väcktes man tidigt för att kolla på luciamorgon på tv samtidigt som varenda ljusastump som fanns i huset och mängder av foto på Kalle letats fram. Ibland åkte vi buss dit och det var 4 timmars väntan på att åka tillbaka, för bussarna gick inte så ofta.
Idag ligger Husie kyrka centralt, då låg det bakom LV4 som var i full aktion. Bulltofta flygfält flyttades i samma veva till Sturup. Men det lyfte diverse sportplan från Bulltofta. Jag minns när Elly och Kalle köpt sitt hus vid Husie. Då såg man till Bulltofta flygfält, det var fritt fält, idag ligger deras hus mitt inne i bostadsområdet. Hundratals hus är byggda mellan det som en gång var flygplats och huset.
Vi hade koloni i Östra sommarstaden. Den köptes sommaren 1967 för 4000 kr. Där var utedass, kallt vatten i det som skulle föreställa kök, ett litet kyffe på 2 kvm. Mormor och morfar köpte gasolspis med 2 plattor, ingen ugn. Mjölken förvarades i en lucka i golvet. den hade en syrlig smak på morgonen och var jätteäcklig, men man tvingades dricka den ändå. Smöret hette bordseve och var någon sliskig fettmassa som skulle ”smörja tarmarna”. Kolonin som vi kallade det för hade vi kvar i ett antal år. Utedasstunnan tömdes av några gubbar somåkte på en orange lastbil med bar överkropp och hämtade tunnorna tidigt på morgonen 2 gånger i veckan. Ett riktigt skitgöra. Idag hade nog ingen gjort detta utan heltäckande dräkter. Men då bars skittunnorna ut och oftast höll gubbarna dem på axeln.
Där var givetvis ingen el. Efter något år inköptes ett kylskåp med gasol som ibland slocknade. Har många gånger tänkt att det kunde lika gärna ha slocknat på natten. Det hände för det mesta när vi inte var där, då luktade det gas. Telefon hade vi ingen där, så man fick gå bort till kiosken och låna telefonen av Sten som ägaren hette.
Telefoni var dyrt. Att ringa riks var kostsamt. Min morfar hade en bror i Kungälv, han ringde ibland och pratade några timmar. Det var ”stort# när de ringde från kungälv. Har inte koll på priset men det var åtskilligt dyrare än det är idag att ringa. TElefonen var svart med trissa, fast installerad i ett jack med förskruvningar. När det var fel på telefonen kom TEleverket i sina oranga Volvo Duetter.
Men för att återgå till ryktet om att jag var adopterad.
Jag var väldigt mörk, den lilla svarta sa man . Jag hade ”toffsar” på öronen. Nu efteråt vet jag att det var för att jag var för tidigt född. Vägde 2700 gram och var 47 lång. Min mamma rökte under hela graviditeten. Vad jag vet tog hon inte neuresedynpreparat mot illamående. Jag har iallafall alla armar och ben som jag ska ha.
Jag blev retad för mitt svarta hår och bruna ögon som jag fick efter mamma och mormor. När jag började skolan fick jag höra att mina ludna ben var smuts. Okunskap. De var nog egentligen inte så ludna, inte efter referens till dagens invånare med ”ludna ben” . Solbränd blev jag, som en pepparkaka, var ju alltid ute. Kolonin som vi skaffade blev vår sommarbostad. Jag älskade det stället. Grannarna hade 2 söner och till min mormors stora fasa blev vi bästa vänner.
Dan och Rickard hette dem. De bodde på Segevång. Deras språk var inte speciellt vårdat och de var alltid smutsiga, eftersom de tillbringade dagarna i sandlådan och utelek. Min mormors dröm var en flicka med korkskruvar och sjömansklänning, som satt fint och var artig…….. Inte smutsad ener sig. Nu uppfyllde jag inte riktigt de kriterierna och det blev värre när jag lekte med odågorna intill. Staketet blev lägre och lägre, vi stod och pratade varje dag till slut var det så långt nere att klivet över blev naturligt. Då hamnade jag också i sandlådan och till min mormors stora fasa var den vita kjolen svart, de vita kalasstrumporna svart-gråa. Utskällningen var given. Fick höra att de skämdes för mig. De vita rosetterna satt på sne och håret var rufsigt.
Min morfar byggde en gungställning av galvade rördelar, rörmockare som han var. Tanken var nog att jag skulle hålla mig hemma och gunga där istället för hos grannen som hade en hög gungställning med 1 gunga. På min var det plats för 3. Benen hade nästan 45 graders vinkel och gungställnigen var nästan 3 meter hög, den stod lägligt intill ett träd, så sport blev det att klättra upp på benen, gå armgång längs med överliggaren och sedan bort mot äppleträdet som innebar ett aphopp till trädet. Idag hade man nog som förälder klassat denna gungställning som livsfarlig. Trapets, rommerska ringar och repstege hade jag och en boj, men man fick skifta mellan bojen och de rommerska ringarna. Snart samlades kolonins alla ungar hos oss.
Kolonistugan ja, den var ju ett kapitel för sigoch idag förstår jag inte hur vi kunde få plats så många i det lilla kyffet. Det var ett litet kök på 2 kvm, frånvägg till vägg Där var vask, skafferiskåp och 2 kokplattor. En kran med 1 vred och platslang som pip. Om någon sett den idag hade man nog skrikit högt om bakterier och hygien. . Utanför köket fanns en utomhuskran med trädgårdsslang. Den drack jag vatten ur många gånger. Dusch/bad bestod av balja med värmt vatten och iskall avsköljning efteråt. Senare år cyklade vi till segevångsbadet.
Övriga stugan bestod av en liten veranda där dte stod en kökssoffa, bäddbar med röd och röd/svartrutig galonklädsel. Ett gammalt köksbord m vaxduk och 3 vita köksstolar av pinnamodell. Det var glasrutor i väggen intill rummet. Hela verandan var det spröjsade glasrutor. Det var ett rum på runt 15 kvm. Hela stugan var nog totalt på 25 kvm max. Vi bodde 4 personer i den stugan, utan el, varmvatten belysningen var fotogenlampor, där jag tidigt fyllde på fotogen och tände veken som var gjord av tyg. En gång välte fotogenlampan och det tog fyr, men elden släktes.
Ibland var vi 5 i stugan för min mormor hade dagbarn från det jag var 5 år och Christin som en av dem hette älskade att vara i kolonin. Hennes mamma och pappa jobbadeheltid båda. Pappan som ”laborator” på Ferrosan och mamman som tandsköterska. Vi gick i skolan tillsammans under alla år. Dock valde vi olika linjer på gymnasiet. Det var inte jättevanligt att föräldrar jobbade båda. en gång när det var 6-årskontroll hos barnavårdscentralen bad dem henne att uppge sin adress. Hon sa då Sergelsväg 9b. Min mormor sa då nä det är fel. Hon bodde nämligen på Sergels väg 13c. Nä men där bara sover jag sa Christin. Sköterskorna skrattade, men min mormor blev arg på dem och sa att det inte var något att skratta åt och där hade hon ju rätt, det var det inte.
Christins föräldrar var lite äldre när hon föddes, hon var enda barnet. De hade barnflicka till henne första åren, Peggy. Hon var inte jättesnäll alla gånger.
Jag kommer ihåg att det var Peggy som hämtade mig när Calle dog. Vi gick i lekskola ihopa jag och Christin 3 förmiddagar i veckan, därav kände vi varandra redan som små barn.

Cykla ja, det var också ett kapitel för sig. Jag fick en sparkcykel efter min 3hjuling som var gul och blå. Sparkcykeln var röd. När jag fyllde 6 år fick jag en orange bkc minicykel som ”jag kunde växa i”. Små hjul och hög sadel, delbar med en skruv. Jag kastades upp på cykeln och började trampa. Inga stödhjul där inte. Det gick vingligt, jag trillade efter 10 meter. Upp igen sa man. till slut gick det bra. Men så kom vi till det här med att bromsa. Innan jag lärde mig bromsa så använde jag staketen till broms. Jag cyklade helt enkelt in i staketen. Idag hade nog någon anmält familjen för misshandel för jag var blåslagen för det mesta. Fast idag slänger ingen en unge på cykeln på det sättet utan man springer snällt bak efter cykeln hållandes i handtaget och beredd att gripa in om det välter minsta lilla. Hjärnskakning hade jag några gånger av olika anledningar, någon gång trillade jag ner från klätterställlningen någon gång gick det nog för fort på cykeln. Med den energi som jag hade hade jag garanterat idag fått en ”diagnos”. Fast lydig som jag var för jag inte vågade annat, rädd som jag var för mattebankaren så satt jag stilla när jag tvingades. Kolonin blev min kalvahage. Varje gång jag kom dit blev jag som en kalv på grönbete.
Vår koloni var” lyxutrustad”. Vi hade nämligen eget utedass. Många av kolonierna hade inga egna dass. Några hade med 2 sitthål eller fler.
Vårt hade bara 1. De som inte hade eget utedass fick gå på de två gemensamma dassbyggnaderna. De fanns i var ända av koloniområdet. Fanns 8 toaletter med hasp på insidan och utsidan. Bredvid stod de gemensamma sopcontainers som tömdes. Sopsortering var okänt begrepp. Allt slängdes i samma binge. Vi barn gillade de otäckta containersen bättre än de med luckor, för då kunde man krypa ner i den ohc leta fynd. Något som är otänkbart idag. alla sopor rotades igenom efter något ”bra att ha”. En gång var den halvfull. Jag och Rickard kröp ner i containern som kunde innehålla det mesta. Råkade då trampa i ett färgtråg med rapsgul färg. Jag kom hem till stugan med gulfläckiga skor och byxben. Byxorna var bruna garbadinbyxor, det minns jag så väl ärvda efter min kusin. Då fick jag återigen inte leka med Dan och Rickard, utan fick tomtarrest. Det varade några dagar, sedan sjönk staketet igen.
Rickard och jag var superbundisar till de gamles stora fasa. Vi höll kontakten upp i högstadiet, där förlorade vi kontakten med varandra.
Vi träffades på somrarna och hela vintern gick vi och längtade till sommaren så vi kunde leka. Vi träffades en gång några veckor före jul, då det var Östra Sommarstadens årliga julfest. Den var någonstans på Segevång, gissar skolan eller något församlingshem, det var stora lokaler. Vi var flera hundra personer. Vi barn gick lucia varje år och det övades några gånger veckorna innan. Till de gamles stora lättnad flyttade Dan och Rickard till Bromölla i 3:dje klass. Men då blev det dit istället. Jag tjatade tills de släppte av mig där när de själva skulle vara i Valje. När jag blev äldre tog jagtåget dit.
Östra Sommarstaden hade 2 områden, A och B. vi bodde på 53A. B-området hade ett grönområde, vildvuxet som gränsade intill Bulltofta. Ungefär från det vi började skolan och framåt så tillbringades kvällarna där med att leka dunkgömme. Där fanns en gammal bastu som brann nertill grunden, den var i ´princip ett sönderslaget skal. Alkisarna från ”backarna” tillbringade eftermiddagarna där med sina öl och brännvinsflaskor. Området ligger intill Kirseberg som idag är en attraktiv stadsdel med dyra bostadsrätter. Då på 60talet var det baracker och bostäder med mycket dålig standard. Ölgubbarna som vi kallade dem för låg också jäms med järnvägen och drack sina ölflaskor. Som barn smög vi dit tidiga morgnar och plockade pantflaskor. Vi fick inte gå där egentligen för ölgubbarna var ”farliga”. Njae, de var nog inte så farliga som det var att gå där för de tåg som körde där och skulle besöka verkstan som låg längre bort. Men vi passade oss för tågen och mig veterligt hände ingen olycka. Flaskorna pantades så småningom, de förvarades i Rickard matkällare, dvs i luckan i golvet som nog alla stugor hade.
Backen som vi kallade området var perfekt för ett gäng ungar som ville leka dunkgömme. Vi sköt också med luftgevär där på ölburkar som ölgubbarna lämnat kvar. En av grabbarna hade ett eget luftgevär och jag sköt gärna prick tillsammans med dem.
Vi var ute hela dagarna och lekte. Någon mobil hade vi inte och det gällde att passa tiden för mat, annars fick man ingen. Klocka hade jag ingen, men frågade ofta vad klockan var. Så småningom lärde jag mig se på solen och ljuset ungefär vad klockan var.
I somras besökte jag kolonin för första gången på minst 25 år. Mycket har förändrats. Idag finns både el,badrum, kommunalt avlopp, sopsortering där.
Kolonierna ägs oftast av antingen barnfamiljer i bostadsrättslägenheter i ytterområdena eller pensionärer som sålt sina villor. En koloni kostar runt 4-600000 kr i inköp och en del ännu mer. Kiosken fanns kvar. Jag följde en impuls och började prata med kioskägaren. Berättade att jag bott på området från 67 fram till vi sålde 1977. Tydligen väckte det lite sensation att jag började prata spontant, för det snackades sedan i luckan.
Samma lucka, samma kiosk, samma panel och takpannor. Men sten som ägde kiosken innan fanns inte där. Han som hade kiosken idag berättade att det fortfarande fanns några kvar som hade haft koloni i 40-50 år. De hade berättat för honom att det kryllade av ungar som lekte å backen, spelade minigolf och var ute och levde ”rövare” på kvällarna. Jag går runt i vårt område och det är mycket mindreän jag mindes det. Vår stuga är numera ålad i någon mellanblå skrikig färg, snickarglädjen runt fönster och takskägg är borta, det har byggts badrum. Min gamla lekstuga är riven, det gamla päronträdet är nedsågat. Utedasset är gäststuga. Stilla undrar jag om de fått bort osen ur väggarna….. För det luktade skit. Radarflaskan användes flitigt, varje gång locket till dasstunnan öppnades stack det upp en hel svärm av spyflugor.
En del stugor är sig lika, en del ser övergivna ut. det som slår mig är att det ser naket ut där i de flesta stugor. En del har begåvats med skjutdörrar och uterum. Några har satt solpaneler till varmvatten. Bekvämligheter kan man inte vara utan och vem vill duscha i kallvatten eller bada i en balja….. I åtskilliga av stugorna såg jag bärbara datorer ochfolk som satt och pratade i mobiltelefoner. En oas mitt i stan, 5 minuter från det pulserande stadslivet. Perfekt för den aktive stadsbon. Cykelavstånd in till puben.
Jag går sedan tvärs över gatan och in på B-området. Backen som vårt lekområde kallades för finns kvar, men nu betydligt indre och inhängnat med rejäla gröna staket. Några av våra klättertallar finns kvar men nu så höga att dete hövs skylift för att komma upp där. Området är välansat och någon dunkgömme hade inte gått att genomföra. Det finns bord stolar, grillplats. De gemensamma utedassen är ersatta med vattentoaletter med kodlås.
Barnen får leka på backen som nu påminner om en kommunal lekpark med stötdämpande mattor, säkra gungor etc. Bulltofta flygplats där staketet på vår tid alltid hade ett lagom stort hål för genomgång är bebyggt och utanför har vi mängder av nybyggda radhus ochvillor. Jag kommer i samspråk med några småbarnsfamiljer som nog också tycker att jag är en konstig figur. De sitter och vaktar sina lekande barn, beredda att lyfta upp och trösta om någon råkar slå sig på gungorna eller trilla ner från den eumärktaklätterställningen. Det döda trädet som trillat med uppstickande rot som var vår klätterställning med sina till viss del vassa grenar är borta. Säkerligen bedömdes det för farligt. Jag ser inga ensamma lekande barn utan föräldrar. Barnvagnar och åkbrädor står på rad. En sak slår mig. Vi hade nog mycket roligare där när vi var barn.
Vi blev jagade av en gubbe som vi kallade för Mandrake för hans svarta cape där han cyklade. Var säkert befogat för en sport var att smyga in i hans trädgård och palla de stora läckra plommon som fanns på hans träd. Eller o päron, äpple. Man åt så man fick ont i magen. Dagen efter ett stort plommonintag satt vi på utedasset i flera timmar. Man höll masken vågade inte säga att man varit och plockat plommon i Mandrakes trädgård. Någon kom på att han hade mördat och grävt ner sin fru så en sport var att smyga runt och hålla koll för att ”avslöja honom”.
Vissa som bodde i kolonin var skräckinjagande tyckte vi. Ändå var det lite skräckblandad förtjusning nästan som en sport att smyga nära deras staket och spionera på dem. Varför vet jag inte, det var bara så. Där var säkert inte något konstigt med dem.
Det bodde en ”ful gubbe” sades det i en koloni. Idag hade han suttit inom lås och bom. Pedofil kallas han idag. Om han var så farlig vet jag inte. Han var sjökapten hade en hund som hette pricken. Bodde i en gul stuga.
När jag närmade mig tonåren utökades bekantskapskretsen till även utanför kolonin. Några som bodde på området bodde ganska nära och deras barn gick i skola på kirsebergsskolan, varvid även deras kompisar kom på besök. Gangsters sa min morfar om dem. Fördomar och förutfattade meningar var vardagsmat hos de gamle.
Skolan var ett kapitel för sig. Lek inte med henne för hon är smutsig på knäna sa en ultrablond tjej som hette Katarina redan 3:dje dagen i skolan. Jag gick på Fridhemsskolan första 6 åren och sedan på Slottstaden. Det räknades som ”fina skolor”
Under nästan alla år i skolan blev hon och några till mina belackare. De hackade på mig, beskyllde mig för saker jag inte gjort, när något gått sönder fick jag skulden. Läraren hade sina favoriter, hon trodde stenhårt på dem. Dem var alltid oskyldiga. I Mellanstadiet blev det värre. Området där vi bodde i bestod till delvis av Malmös finare folk, societeten sa min mormor. Vi tillhörde själva sociesketen påstod hon. Mellanstadiet hade vi en lärare som hette Britta Adde . En gråhårig rälig satkärring som hade sina favoriter än mer än lågstadielärarna. Hon var satkärringen personifierad. Bodde i Villa Manheim, gick runt i diverse pälsar, persian, leopard, etc. Kläder som idag inneburit i princip skottpengar hos djurrättsaktivisterna. Man kände på den mjuka pälsen och tyckte det var stort att en leopard, ett farligt djur hade haft den. Inte ägnade man en tanke åt att persianpälsen är ofödda lamm där tackorna sprättas upp för att lammets päls är svart och superlent. Mobbingoffer blev jag, det har jag insett idag. Ett tacksamt sådant. Därför har det varit med stor vrede jag konstaterat att min dotter också varit utsatt i skolan i KVidnge. Precis som när jag gick i skolan så har man gärna velat skylla på dottern, liksom man skyllde på mig. Så även dotterns pappa och farmor farfar. Det är hennes sätt som gör att hon är mobbad hävdade dem. Det roliga i sammanhanget är att dottern som numera bor hos mig, inte är mobbad här i vår lilla byhåla tvrtom. 15 tjejer i klassen och visst är det tjafs. Men för hennes del innebar flytten en nystart. Så många gånger jag som barn ville byta skola, men fick inte. Jag passade inte in i den skolan. Det mobbas idag också metoderna är raffinerade. Facebook används, liksom msn. Barn använder ett språk som man inte trodde existerade.
Dottern rymde från sin pappa efter bråk och handgripligheter. Men veckan innan detta hände, vilket blevdroppen, det är dock en annan historia som jag skall återge en annan gång och då med vidarutveckling hur korkat man får bete sig mot sitt barn.Veckan innan hade jag bokat tid med rektor för ett allvarligt samtal angående de problem som dottern haft i skolan och som kulminerat sista månaderna. Jag hade en färdigskrivenanmälan till skolverket. Jag blev dock uppmanad av dotterns pappa att inte anmäla eftersom man fick stämpeln som besvärlig förälder . Men om det handlar om mitt barn, så tar jag gärna 100 stämplar som pain in the ass och jag gör det med stolthet. Anmäla skall man om något är fel, så är det bara. Men mobbing förekom iallfall då liksom nu. Uppmärksammas till viss del men inte alltid.
Är det något barn med invandrarbakgrund som mobbar ett svenskt barn tystas det många gånger ner. Tvärtom kommer media som ett brev på posten och tycker synd om.
Under min skoltid var tjejerna värst. Döpning i toalettstolarna var vanligt förekommande. Toalettstolar bestående av porslinsttol och träsits som var fastskruvad. Vissa toaletter hade inga dörrar men de försökte man undvika.
Så frågan man ställer sig var det bättre förr. Ja det var det till viss del. Jag tror tryggheten var större, kontakten med äldre generationen bättre, respekten var bättre för andra människor. Samtidigt var toleransen för det som var annorlunda så mycket mindre. Det var givet att inte leva på samhället, att jobba och tjäna sitt uppehälle. De invandrare som kom hit gjorde det för att jobba och de sökte jobb direkt, lärde sig svenska genom att jobba, gå kurser som de betalade själv. ”hemspråksundervisning började komma när jag gick i skolan. Vi hade några som fick lära sig finska, tyska etc. Annorlunda ja. Det talades inte öppet om någon var homosexuell, det döljdes väl. Lagd på fel håll sa man.
Kriminaliteten i samhället var klart mindre. Men det berodde kanske på att det fanns väl inte så mycket att stjäla. Den gemensamma tvapparaten var inget som man bar med sig under armen och gick iväg. Smycken förvarades i bankfack. Pengar möjligtvis, för kontokort var okänt begrepp . Bankboken sparade man på, lönen fick man på utbetalningskort eller i ett kuvert kontant, eller på check.
Räkningarna betalade man på banken. Barnbidrag, underhåll kom på utbetaningskort ohc hämtades ut kontant.
Idag är storebrorssamhället över oss. Banker och staten har full koll på vårt pengaflöde. Penningtvättlagen gör att man skall ange var pengar kommer ifrån vid kontant insättning av belopp över 10000 kr.
Vi inbillas att tycka att kortbetalning är modellen och kontanter skall vi inte ha. Allt för bättre övervakning.
Blir det inbrott och någon har mycket kontanter hemma så ”får de skylla sig själva”.
Maten handlades i den lokala livsmedelbutiken, ica, konsum, vivo etc. Stormarknaderna började komma. Vi började köra till Obs stormarknad i Burlöv, för det var ju cooperativt och det tilltalade min mormor och morfar, medlemsägt. Hemma fanns det en icabutik som hette Sallheds, och en konsum. Det skulle handlas i konsum för det gav återbäring och ägdes av medlemmar, ingen kapitalist som ägde affären inte.
Min mormor och morfar och mamma var genuina sossar ut i fingerspetsarna.
Det sågs därför inte medblida ögon när jag som 13-åring tog ställning mot kärnkraften. Linje 3. Det skylldes på min kompis Lena 4 år äldre än mig. hon hade dåligt inflytande på mig. Palestinasjal, näbbstövlar, kort pagefrisyr, allmänt grabbig och jägarväska.
REdan på den tiden tog jag ställning mot kärnkraft något som jag fortfarande håller fast vid. Den är och förblir en ändlig energikälla med konsekvenser som är farliga för allalevande varelser. Då 1977 var rädslan stor att det skulle smälla. Idag vet vi mer. Det jag är negativ mot är avfallet samt de öppna sår som är eviga i samband med uranbrytningen. Det är ingen förnyelsebar energi, även om det under produktionssättet är rent. då jag är Sverigedemokrat har jagfått lite pekpinnar uppifrån angående mitt synsätt på kärnkraft. Men inget kan få mig att ändra mig. Och mig veterligt ärdet åsiktsfrihet i Sverige. Jag skall ju inte heller rösta någonstans om det, där är saken en annan, vid omröstningar som partirepresentant är det inte personliga värderingar som skall ligga till grund utan partiet. Man få då också ta sig en funderare var man står, vilket som är viktiga frågor osv.
Tillbaks tilld en ”gamla goda tiden”.
Vi hade skoldanser, det hette inte disco på den tiden, utan skoldans, arrrangerades några gångerom året och var många gånger på Erikslust, ett dansställe som idag är minne blott. Beläget ovanpå Malmborgs på Erikslustvägen. Skammen var stor när de gamle stod utanför vid halv 11 och skulle hämta mig. Dansen varade till 12.
När min morfar sedan blev sju, han dog 1979, då jag var 15 år så kunde de inte hämta mig längre och då fick jag själv ta mig fram var jag skulle. Till skillnad från dagens ungar så uppskattade jag det. Många gånger gick jag genom gamla kyrkogården i Malmö, som ligger vid Gustav Adolfs torg. något som idag är förenat med livsfara även dagtid. Gick även geom kungsparken och slottparken, för det var ju närmare hem. Hände inget, om det var tur vet jag inte. Idag hade jag inte gjort om det.

Kriminaliteten var betydligt mindre, det är jagövertygad om, iallafall den som riktades mot personer. Men jag tror inte det är så jättestor skillnad idag mot då, Det uppmärksammades inte så snabbt på den tiden.
Sedan hade man som barn inget att bli rånad på. några tioöringar eller enkronor kanske. Men inga mobiler, ipads, ipods, bärbara datorer etc.
Jag tror också att de råa våldsbrotten, dvs våldtäkter etc var mindre då, de förekom även då. Men dels sa man att kvinnan fick ”skylla sig själv”, något som jag tycker är absurbt. Men många av våldtäkerna begås av invandrare som har en medeltida kvinnosyn som inte hör hemma här i vårt land. Nu är ju givetvis inte majoriteten av invandrare kriminella, men de som är det uppmärksammas.
Kvinnor klär sigockså mer utmanande idag. När jag växte upp såg man inte ut som ett luder från Malmskillnadsgatan. Idag är kläderna mer avslöjande än beslöjande eller döljande. De skall visa mer än de döljer. Påhejad av klädkedjorna kläs småflickor i stringtrosor med svarta spetsar, behåar med spets, genomskinliga tröjor, hårt sminkade. Detta marknadsförs i affärerna framför det lite tråkiga ”bassortimentet” . Leopartmönstrade åtsittande tröjor som visar mer än de döljer. Media pumpar oss fulla med filmer ala hanna montana, barnen spelar spel ala supermodels moviestar planet där barnen mot en summa kan köpa cyperpengar för at handla ”coola tröjor, byxor etc”. Barn lockas att handla på sina mobiltelefoner, ”låna” föräldrarnas bankkort etc. Stora blinkande knappar, bli vip….. Allt som presenteras som vipsortiment är minimala kläder, förutsätningen för att dne virtuella tjejen skall lyckas som världsartist på webben.
Min första ”stereo” fick jag när jag var 10 år, eller dvs jag fick pengar så jagkundeköpa den. Den kostade 470 kr på Domus interiör. Det var självklart att det skulle handlas cooperativt.
När jag fyllde 16 köpte jag en Luxor stereo ”allti ett” med skivspelare, kassettbandspelare och radio. Den var vit. Köptes begagnad för 1000 kr.
I övrigt hade jag inte så mycket elektronik. Behövde man ringa fanns det telefonkiosker om man hade pengar i bästa fall.
Idag har 6-åringar Iphone eller andra androider. Ofta med matchande skal med glitter på.
Prylfixeringen är massiv idag, säg det barn som inte har tv, dvd, dator på sitt rum. Oftast kryddat med några spelkonsoller.
Man frågar sig också hur många som kan skriva ett brev idag för hand s.k. välskrivning. Vi hade prov i välskrivning varje fredag och det var skrivstil som skulle presenteras. Man fick 1,2 eller 3 guldstjärnor i skrivboken. Att komma hem utan stjärna var inte at tänka på.
Idag lärs ungarna direkt att skriva på datorn, och använda stavningskontrollen. Tror det är ytterst få barn som kan ”se” om det är rättstavat idag, så som vi gjorde och gör.
Visst blir man slarvig som vuxen också när det gäller att skriva ordentligt.
slutligen frågar jag mig, vill jag vrida tillbaka klockan.
Ja till viss del. Jag vill ha tillbaka tryggheten och respekten i samhället, men inte inskränktheten och moralkakorna eller satkärringarna vid sitt kafferep som sladdrade om det mesta. Jag vill inte hatillbaka det faktum att det var mannen som bestämde i familjen och kvinnan i stort sett var livegen.
Ej heller det faktum att man på ett raffinerat sätt blundade för mobbing även om det fortfarande förekommer. Men möjligheten att uppmärksamma har blivit bättre.
Många är mer ensamma idag trots bättrekommunikationsmöjligheter än då. Detta beror på att man går inte ut och träffar vänner på samma sätt. MSN, Facebook blir vårt virtuella kvartersfik.
Att kalla någon för hora eller säga till någon jag skall döda dig, det gjordeman bara inte. Ord som Blatte, jävla svenne etc var antagligen inte ens uppfunnet, iallfall kommer inte som jag ihåg det.
En sak skiljer sig då och nu. Matlagningen. Många idag lagar inte mat från grunden. Husmanskost rackas det ner på och det plockas med förärlek bort vissa rätter ur skolorna. Barn idag har en matkultur som är katastrofal. Det dricks läsk varje dag, för läsk är billigare än mjölk.Det påstås att man blir fet avmjölk. Samtdigit som det intas flera liter läsk om dagen. Godis avnjuts varje dag nästan. Vi fick äta max på lördagar.
De gemensamma måltiderna är sällsynta. EN form findus färdigmat, eller dafg¨årds Billys panpizza får vara barnens middag, för vuxna harinte tid attlaga mat.
Potatis är jobbigt att skala, därför äts det pasta på längden och tvären. Barn äter inte kåldolmar längre, någon sa att det var äckligt. Bruna bönor kan väl inte någon koka som är under 30 idag. Rotmos det finns på coop i korvar, eller pulver från Blå band. Få vet hur man kokar rabbemos eller gör potatismos.
Barn har överviktsproblem och koncentrationsproblem. Diagnos….
Men barnen idag rör sig inte, är inte ute på samma sätt. Läsk dricks varje dag. Många barn blir somduracellkaniner när de dricker läsk.
Barnen får diagnos med skolornas goda minne, för det innebär mer pengar…. När vi växte upp kallades det för myror i byxorna, idag benämns det med diverse bokstavskombinationer ivrigt påhejat av snabbmatsfabrikanter, Mac Donalds och cocacola company.
Så skall vi gå till nutid.
Någon hävdade att händelserna i Forserum påminde om Amerikanska södern på 50-60talet. AV en ren slump såg jag igår en film vid namn Niceville.
En vit societetsdotter återvänderhem till Jackson, en stad i amerikanska södern beläget i dlestaten missisippi, där de värsta upploppen och största KKK fästena hade sitt ursprung. Hon har skrivandets ådra och skriver Myrnas spalt med hushållstips. Hela filmen utstrålar hemmafrusyndromet, med kafferbjudningar. Svarta kvinnor arbetaroftast som Nannys i familjerna. De får jobba för löner som understiger en dåtida amerikans minimilön. Det är svårt att få nytt jobb om de sparkas, för synsättet är att den vita sparkande familjen äger den svarte tjänaren. Rötter från slaveriets tid.
I filmen berättar några kvinnor om deras tjänstgöringar hos olika familjer. En av kvinnorna heter Milly. Genågomgående för de svarta kvinnorna är att det är duktiga på att laga mat. Det byggs separata toaletter till de ”svarta, separata sjukhus etc. EN svart får inte sitta vid samma bord eller äta med samma sked som en vit. Det som vi referear till sydafrika. Detta hände på 60talet. Filmen är mycket sevärd och som en typiskt amerikansk doksåpa så blir de tre kvinnorna som intervjuas i filmen hjältar. Den vita unga kvinnan får ett toppjobb i New york.
Det förekommer en komisk scen. Millys arbetsgivare sparkar henne. Hon är en prillig amerikans avdankad överklasskvinna som ser ner på sin omgivning. Milly bakar chokladpaj och åker bort för att bjuda på denna.
Den vita kvinnan låter sig väl smakas. När hon ätit två rejäla bitar kommer hennes mamma och vill smaka. Milly säger då att det bara är för kvinnan. När kvinnan propsar på och blir otrevlig säter Milly Eat my shit några gånger. Den vita kvinnan uppdagar då att hon just ätit en paj med den svarta kvinnans skit i. Den vita kvinnans mamma börjar asgarva vilket gör den andra så förgrymmad att hon stoppar in mamman på ett hem
Men den gamla kvinnan, får sin hämnd och man kan väl klockrent säga att hämnden är ljuv.
Filmen ger en nostalgikänslor men också en historisk tillbakablick över söderns lite mörka historia med Apartheid ala Sydafrika. Definitivt sevärd Man får ett leende på läpparna när man ser bilarna, inredningen, klädseln frisyrerna. Den finns även som bok och är troligtvis lika läsvärd som filmen är sevärd.
Händelserna i Forserum har som sagt jämställts med amerikanska södern. Inget kan vara mer fel. I Forserum härrör sig det mestaav ”terrorn” som media rejsar om och gärna skriver snyftspalter om till et litet tonårsgäng som gladeligen terrat även svenska bybor, vilket man gärna glömmer att rapportera om. De sönderslagna skyltfönstren var resultatet av ett gäng överförfriskat pizzeriabesökande öldrickande män som trissade varandra. Säkerligen ångerfulla dagen efter definitivt när de fått öppna plånboken för att ersätta skyltfönstr, för det bör ju rimligtvis ha skett.
Vid tangentbordet
En söndagförmiddag där nostalgin och återblicken fick komma till tals i bloggen.